Rasbeskrivning


Norfolkterriern – full av energi och livsglädje! En av de minsta terrierraserna men en demon för sin storlek – så uttrycktes det tidigare i rasstandarden. Men även om ”demon” bytts ut mot det mildare ”baddare” har inte rasens karaktär ändrats – en liten kompakt kropp fylld av gott humör.

irenesTa några tikar av foxterriertyp, en trumpingtonterrier, en liten glen of imaal, en helvit tik vid namn Ninety som påstods vara en blandning av dandie dinmont och släthårig foxterrier, para samtliga dessa tikar med hanhunden Rags och voilà lir, där har du början till rasen norfolkterrier.

Rags, som hade en mamma av rasen aberdeen terrier (blev sedermera skotsk terrier) och en trumpingtonterrierpappa, påstods lämna enbart röda valpar. Som om denna blandning inte var nog lär det finnas flera andra terrierraser som korsats in för att bidra med önskvärda förändringar hos den lilla röda terriern. Ja, t.o.m. strävhårig tax nämns bland anfäderna! Kanske är det då inte konstigt att det i kullarna fortfarande är vanligt med en viss spridning i exteriören.

 

En blev två

Även innan rasen 1932 erkändes av engelska kennelklubben hade uppfödarna hållit de hängörade och de med upprättstående öron åtskiljda i avelsarbetet och det är mera än öronen som skiljer de båda varianterna åt. 1964 separerades norwich och norfolk i två raser och har sedan dess allt mer skiljt sig åt i såväl exteriör som temperament. Än idag kan norfolkterriern få problem med alltför ”lätta” öron och någon enstaka gång kan en individ få ståndöron, även om det är sällsynt.

 

Vad används de till?

Kring sekelskiftet blev de små röda terrierna populära både som sällskapshundar, bl.a. hos studenterna i Cambridge, och som duktiga gårdsterrier. Råttor, möss och kaniner var jaktbytet och hela ”pack” av dessa effektiva skadedjursutrotare användes. Ännu i våra dagar vet de flesta norfolkterrier, som ges tillfälle, hur man effektivt avlivar en råtta eller en mus. I flock kan de bli nog så blodtörstiga och våga sig på betydligt större byten än så.

Men att de uppskattades som sällskap av studenterna visar också att de gentemot människor redan på den tiden var öppna och sociala och alldeles säkert njöt av tillvaron på universiteten. Just uppdraget som sällskapshund är det som norfolkterriern behållit och förfinat. Där skulle det nog bli doktorsgrad om de stannat kvar i universitetsvärlden!

 

Rasen i Sverige

Foto: Inger LundströmTill Sverige kom det första exemplaret av rasen med hjälp av Ann-Marie Hammarlund, kennel Dallas. Året var 1964 och tiken Colonsay Punk var dräktig. Det ledde till registrering av två norfolkterrier det året. En av valparna, Dallas Nickel Note, och den engelska importen Ickworth Anita blev stamtikar i Elisabeth Matells uppfödning. Tillsammans med importer från engelska kennel Nanfan utgjorde de starten för Elisabeth Matells kennel Cracknor.

Den andra uppfödaren som satte rasen norfolkterrier på Sverigekartan var Ylva Braunerhjelm, kanske främst känd för sina golden retriever med kennelnamnet Sandemar. Även Ylva Braunerhjelm hämtade det mesta av sitt avelsmaterial från de engelska kennlarna Nanfan och Ickworth och producerade ett stort antal champions under den tid hon var aktiv som uppfödare av rasen.

Det var alltså välkända engelska kennlar som försåg oss med de första norfolkterrierna, förutom de ovan nämnda också kennel Ragus. Under 80-talet och framåt har ett antal svenska kennlar, med kennel Guestling som den dominerande, tagit sig an rasen på ett mycket framgångsrikt sätt. Vissa har också fortsatt att hämta avelsmaterial från engelska kennlar, och då främst från kennel Jaeva. Under senare år har den tyska kenneln Allright exporterat flera inflytelserika avelshundar till svenska uppfödare.

För den som följt norfolkterriern på utställning under en längre tid är det tydligt att black-and-tanfärgen blivit alltmer vanligt förekommande. De första valparna med den färgen föddes 1969 och de första åren var färgen ganska sällsynt. Nu är den vanligt förekommande och det kan t.o.m. vara svårt att hitta en dominant röd avelshane.

 

Vad står det i standarden?

I rasstandarden beskrivs norfolken som en liten, låg, livlig hund av kompakt modell. Konstitutionen är robust med god massa och benstomme. ”Ärofulla ärr från hederligt arbete skall inte läggas hunden till last” står det också, men det säger nog mera om norfolkens historiska användningsområde än nutidens. Vad gäller temperamentet betonas vikten av att rasen inte får vara grälsjuk utan skall visa en glad och öppen attityd. Vaken och orädd är en bra beskrivning av en rastypisk norfolk.

Pälsen skall vara hård och sträv och kräver trimning några gånger per år. En normalt händig person klarar det på egen hand. Alla nyanser av rött, vetefärg, black and tan och grizzle är tillåtna. Idealhöjden är 25-26 cm och vikten 6 – 8 kg.

 

Att leva med en Norfolkterrier

Livet med en norfolkterrier kan vara händelserikt. De hänger gärna med på det mesta och många är de uppfödare som kan berätta om valpar som placerats i de mest ovanliga miljöer och snabbt acklimatiserat sig. Rasen har en behändig storlek och medförs enkelt i alla sammanhang. Viltspår (det finns champion), agility, freestyle, lydnad och jordfräs, rollerna är många och ”noffen” fyller dem alla.

Den välutvecklade sociala intelligensen gör sig alltid påmind, även om rasen precis som alla andra hundar behöver miljötränas och fostras. En fast hand är inte fel, för även om storleken är liten är den ”en demon för sin storlek”, som det tidigare stod i standarden. En ”noffe” kan ta över i familjen om man inte är uppmärksam. Det gäller alltså att inta ledarposition och på köpet får man en härlig liten kompis som verkligen förgyller tillvaron.

kollar_tvRasen har många små egenheter för sig som är lätta att känna igen. ”Lårsittning” är ”noffens” speciella sätt att sitta – lite på sned på höften och ofta med det andra bakbenet utsträckt. Att stå med ena frambenet upp i luften visar att hunden är på alerten, redo för vad det vara månde! Många ”noffar” pratar och har allehanda ljud för sig; det gurglar och morrar och låter, ja det finns sådana som t.o.m. jamar som en katt! Det är lätt att föra ett resonemang med en norfolkterrier, de svarar oftast och man kan tolka in det som bäst passar i svaret.

Norfolken till vardags

Lika uppskattad som en BIS-vinnare är den lilla rufsiga terriern som med liv och lust deltar i barnens lekar eller placerad framför TV:n följer alla djurprogram med största intresse. Tillsammans med en norfolkterrier finns inga tråkiga stunder. De sprider trivsel omkring sig och hittar på hyss som det är omöjligt att bli arg över.

Det är så sant som det är sagt, att ”noffarna” är som jordnötter, det räcker inte med en. Många är de norfolkägare som känner att de vill ha en till, när de väl fått ”smak” för rasen. Oftast fungerar norfolken väl i grupp, men det förtjänar att återigen påpeka vikten av att visa vem som är flockens ledare.

 

Att tänka på

irenes4Problem då? Inga kända rasbundna sjukdomar finns. Ansvarskännande uppfödare ögonlyser för att kontrollera att katarakt inte förekommer och tack vare det vet vi att det inte är något problem.

Aptiten däremot, den får varje norfolkägare föra en livslång kamp emot. Matlusten är minst sagt strålande och allt anses ätbart. En så liten hund kräver inte mycket mat och förstår inte ägaren i tid hur lite som krävs, kommer övervikten som ett brev på posten. Bantning är precis som för människor mycket svårare att klara av.

En terrierpäls är en trimpäls och man måste vara medveten om att kan/vill man inte lära sig själv måste kontakt etableras med en duktig trimmare. Klippning är förbjuden, här gäller gammalt hedervärt handarbete. Tre trimningar om året är ett minimum, oftare om man vill ha en ständigt prydlig hund.

Hos en norfolk är intellektet rörligt och reaktionsförmågan snabb, vilket kan försätta den lilla hunden i farliga situationer. Allt för många norfolk har mött döden under en bil när de hastigt rusat iväg efter något intressant. Norfolkterriern är inte en ras som man kan få till blind lydnad, det är helt emot deras självständiga natur. Att ha den lös fungerar utmärkt och inkallning tränas som med vilken annan ras. Dock varnas för allt för stor frihet i närheten av trafikerade vägar. Tanke och handling är ett för en norfolkterrier!

 

Att köpa valp

Norfolkterriern är inte en ras där man kan få tag på en valp i samma ögonblick som andan faller på. Efterfrågan inom landet är stor och ofta kommer det dessutom både norska och danska valpköpare. Klokt är att i god tid kontakta flera uppfödare och anmäla sitt intresse. Väntetiden kan stundom vara lång, men då passar det att citera det gamla kända uttrycket: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

 

Rasens utveckling

utstallning piteaNorfolkterriern har utvecklats från en liten raggig terrier som inte väckte så stor uppmärksamhet, till en stundtals ganska ”flashig” utställningshund som placerar sig i de stora sammanhangen. Den från början enkla trimningen har i händerna på duktiga trimmare utvecklats till perfektion, på gott och ont. När en norfolkterrier 2005 vann på Crufts blev nog t.o.m. vi rasentusiaster överraskade.

Det är en njutning att se en välpresenterad norfolkterrier trava runt i utställningsringen med svansen i topp. Numera förvånas ingen över grupplaceringar eller t.o.m. BIS i rasen, vilket säger en del om utvecklingen.

 

Framtiden

Rasen vilar i händerna på ett antal seriösa uppfödare som vill norfolkens bästa. Några av dem har valt att förvalta sitt eget avelsmaterial på ett klokt sätt, andra har haft kontakter och blick för goda individer i utlandet och sett till att de kommit svenska uppfödare till godo.

Avelsbasen är smal och nytt blod behöver ständigt tillföras. De förenklade reglerna kring in- och utförsel av hundar gör att nya avelsindivider kan tas in från såväl USA, Tyskland som rasens hemland England. Att några hundar också gått i motsatt riktning är en fjäder i hatten för svenska uppfödare.

 

Svenska Norfolkterrierklubben

irenes7Rasklubben har dryga 300 medlemmar, anordnar en träff/utställningshelg per år och håller också noggrann koll på hälsoläget via regelbundet återkommande hälsoenkäter. Norfolkterriern är en sund och frisk ras vilket förstås alla vill att den skall fortsätta vara. Resultaten från de senaste fem årens ögonlysning skall utvärderas i höst men visar inte på några alarmerande resultat.

Uppfödarna erbjuds varje år en helg där rasens väl och ve diskuteras och nya tankar inför framtiden diskuteras. Antalet aktiva uppfödare är inte så stort och det är relativt enkelt att hålla kontakt sinsemellan. Lokalombud runt om i landet ordnar någon form av aktivitet under året, det kan vara allt från promenader till trimkurser.

 

Norfolkterriern i ett nötskal

Sammanfattningsvis kan sägas att norfolkterriern är en härlig ras som förenar terrierns tuffa attityd med väl utvecklade sällskapshundstalanger. Man får aldrig glömma att det finns mycket egen vilja i den lilla kroppen och att ta den för en dvärghund är förödande. Tydliga regler, omväxlande liv och mycket gemenskap med familjen – då kommer ”noffen” verkligen till sin rätt!

 

Text: Irene Samuelsson

 

Tillbaka till sidans topp.